Foto: Lantbrukare Göte Ivarsson.
1978 flyttade jag till Oskarshamn. Jag var 25 år gammal, oerhört
naturintresserad, men visste inte ens hur en ask såg ut. Jag menar trädet
alltså. I själva verket hade jag aldrig sett ett enda av dessa träd, trots
att jag växte upp på Öland. På den ön sprutar det nästan upp askar ur
marken, och det kan bli verkliga djungler av dem. Detta gav mig en
grundläggande insikt; det man inte kan namnet på, det "ser" man inte, och
det man inte ser kan man inte fotografera!
Jag hade heller aldrig sett en örn. Tio år senare gjorde jag boken
"Havsörn", av somliga betraktad som en naturboksklassiker.
Redan efter någon månad i min nya hembygd träffade jag Styrbjörn och Solveig
Ejneby på en träff som Naturskyddsföreningen på orten anordnade ute i en
liten by. De var där för att propagera för naturskyddsföreningens ideér.
"Jaha, du vill bli medlem och jobba ideélt för naturen." Styrbjörn
skärskådade mig nyfiket och drog förmodligen slutsatsen, "ung och stark",
och fortsatte: "Ja, då har du kommit rätt, för här finns massor att
uträtta!"
Och oerhört mycket blev också gjort under de kommande åren. Holkbyggande,
örnutfodring, oljesanering, röjningar i hagar, bildvisningar, fräna jord-och
skogsbruksdebatter, insändare och artiklar och massor av annat. Än viktigare
var nog samvaron i fält och alla de kurser som Styrbjörn och Solveig
anordnade rörande allt från gräs och lavar till uttrar och vargar. Där lärde
jag mig mängder. Men betydelsefullast var alla de otaliga besöken hemma hos
dem på gården.
Styrbjörn kan mycket om det mesta och han uppmuntrade min fotografering
eftersom han sedan kunde använda bilderna i föreningens naturpropaganda. Han
beställde speciella foton av mig.
"Du måste åka till Äspenäs och fotografera gubbarna där och deras
fantastiska hage bakom lagårn. Sen måste du plåta kattfoten på åkerrenen
alldeles bredvid." Så lät det allt som oftast , men han var lika medveten om
det unika i sin egen livssituation, och föreslog ofta intressanta motiv från
de egna markerna. Han och Solveig blev snart centrum i min dokumentära
gärning.
Vi komponerade många olika diaprogram och spred evangelium vid hundratals
bildföreläsningar, främst i Kalmar län.
"Med dina bilder och mitt prat får vi tanterna att gråta och gubbarna att
snörvla," konstaterade Styrbjörn, och nog var det många som fick använda
näsduken. Men det viktigaste var att folk långsamt började förstå att den
egna bygden var något värdefullt och fint. Styrbjörn och Solveig levde som
de lärde och alla förstod omedelbart att här talade någon med jord under
naglarna. Inte en teoretiker ute i det blå, utan en trovärdig praktiker med
mycket stora kunskaper. Med Styrbjörn i toppform övertygades de allra flesta
att det steninga och karga Småland, som myndigheterna ville granplantera,
visst har unika värden, världsunika faktiskt. Detta informerade Styrbjörn om
i alla lägen. På så vis gjorde vi många seende, bröt hemmablindheten och
sedan växte stoltheten och viljan att bevara.
"Prooo Brunte!" Styrbjörn gör en paus från harvningen.
"Kom här Peter så ska vi se om du kommer ihåg något från botanikkursen i
vintras!" Styrbjörn tar en paus i harvningen och snart sitter vi vid hans
översvämmade lilla bäck och gläds åt gullpudrans paraplylika uppenbarelse.
Styrbjörn blev sålunda både mitt motiv och lärare och dessutom en kritisk
och kunnig bildgranskare, när han med säker hand sammanställde diaserier som
senare skulle användas vid möten eller debatter. Fick jag beröm, ja då
visste jag säkert att jag hade lyckats fånga något viktigt. Att bilderna
dessutom fick en användning i den viktiga processen att påverka opinioner
kändes underbart. Hur är det möjligt att dokumentera en företeelse eller
plats utan de rätta förkunskaperna? Det går bara inte anser jag.
En 20 minuter lång skogspromenad leder från min lilla by till Hycklinge och
oräkneliga är besöken hos Ejnebys. Hundratusentals foton har blivit
exponerade under de 22 år som vänskapen mellan oss bestått. De allmänna
omdömena om familjens livsmönster har spänt från idioter och samhällsfaror
till experter och föredömen.
Tiden har sin gång och människan stretar och strävar, tiderna förändras,
opinionsbildandet bar så småning om frukt och Styrbjörn och Solveig har fått
upprättelse. De har gjort resan från att själva ha varit ett bakåtsträvande
rationaliseringsobjekt och obekväma avvikare till erkända kunskapare och
historiebärare.
Mitt närmaste filmprojekt kommer att handla om byarna runt Oskarshamn,
"Bygden där vinden vände", men dokumentationen av Hycklinge kommer ändå att
fortsätta. Framtiden är svår att förutsäga, men min förhoppning är att dessa
filmer kan vara ett bidrag till förståelsen och viljan att bevara denna och
liknande riksklenoder åt eftervärlden.
Utvecklingen har stundtals svept över landet med orkanens styrka. Slyet
växer och gårdar lämnas öde. Kasten i jordbrukspolitiken har varit
halsbrytande och när äntligen den förhatliga sovjetkommunismen med sina
jättekolschoser föll samman, har vi börjat ta efter och nu är det helt i sin
ordning att bygga stallar för upp till 500 djur. Men betänk, att här är det
inte några kommunistpamparna som bestämmer, utan den diffusa grupp
makthavare som benämns "marknaden" och som ibland även består av både dig
och mig.
Räknenissarnas prydliga kalkyler sliter som stormvindar i det gamla
odlingslandskapens spindelväv av intrikata och komplicerade sammanhang.
Tyfoner av nyordning härjar vid horisonten. Braket av gamla sanningar som
fälls i de nyckfulla kastvindarna, fortplantar sig ända till Hycklinge.
Ingen trakt undkommer i en globaliserad värld. Mångfald byts mot enfald.
Fågelsången blir att tystare och ängens mångfald allt glesare. Larmet och
dånet från en föränderlig värld hörs horisonten runt. Men i Hycklinge är det
fortfarande stilla som förr. Som mitt i orkanens öga.
Flathult februari 2004
Peter Gerdehag
